It's true! Just nu pågår den årliga Paris Haute Couture veckan (nja den börjar leda sig mot sitt slut nu) Spännande som attans! Jag finner mig ju tyvärr varken i Paris eller på modevisningarna så jag gör så gott jag kan för att få reda på och se så mycket som möjligt. Jag följer bl.a. Vogue Paris och ELLE US som uppdaterar regelbundet.
Haute Couture skiljer ju sig välidgt mycket från le prêt a porter (ready to wear = redo att bära). Vissa säger ju till och med att det är en viss konst och det kan jag verkligen hålla med om. För jag tror, och är ganska säker på, att när man skapar Haute Couture så låter man ideerna och fantasin flöda lite mer. Man kan helt enkelt, tänka "större". Vissa designers går ju verkligen loss på det och skapar helt enastående kreationer med massvis av detaljer och färger. Man skulle kunna säga ett en couturier skräddarsyr en klänning som en konstnär målar en tavla. Det är ett unikt verk. Det läggs ner mycket tid och jobb och därför är det konst.
Den stösta skillnaden mellan dessa två är att le prêt à porter är färdigproducerat medan haute couture är uppsytt på beställning. Prislappen är även den inte densamma. Haute couture är oerhört dyrt. Det kan kosta upp till ett par hundra tusen. Le prêt a porter där emot har ett mer rimligt pris, skulle man kunna säga. Båda siktar ju heller inte på samma målgrupp. Haute Couturen kom på andra 1800-talets häflt och då var det nästan bara kungligheter som hade råd med det. Idag är det visserligen inte bara kungligheter som kan köpa det men det håller sig ändå till en rikare målgrupp.
Hursomhelst, så är det inte så många modehus som fortfarande gör Haute couture. Jag har för mig att de som är kvar är i stort sett Chanel, Christian Dior, Jean Paul Gaultier, Stephane Rolland, Givenchy, Elie Saab, Versace, Maison Martin Margiela, Adeline Andre, Valentino, Alexis Mabille, Giambattista Valli, Giorgio Armani, Frank Sorbier och någon till tror jag. Det kanske låter mycket när man ser de framför sig men det är verkligen ingenting jämfört med alla prêt a porter - märken. En maison de couture som har dragit sig tillbaka är Yves Saint Laurent till exempel som gjorde det i samband med att självaste Yves drog sig tillbaka 2002. Jag tycker att det är lite synd att det är så få kvar men samtidigt så förstår jag helt och hållet varför många la av. För att få tillverka Haute Couture så måste man godkännas av La Chambre syndicale de Haute Couturesom har en del krav. Bl.a. att alla kläder måste vara skräddarsydda och att man måste ha ett visst antal anställda. Det kan även uppstå ekonomiska problem för att det är dyrt att producera och tar en enorm arbetskraft.
(Snart drar även stockholm fashion week igång! Spännnnaaaaannnde)
Elie Saab
Elie Saab
Elie Saab
Maison Martin Margiela
Chanel
Chanel
Giambattista Valli
Giambattista Valli
Valentino. Helt i vitt!
Valentino
Red Valentino såklart
Julien Fournié
Alexis Mabille
Alexis Mabille. Så obeskrivligt vackert, som alltid.
Våren och sommaren närmar sig med små steg och samtidigt så smyger ångesten fram. Den stora frågan. Hur ska jag gå klädd i sommar? Vad ska jag satsa på? För en gångs skull så tror jag att jag vet. Vitt vitt vitt! Jag känner det djupt inom mig. Så vill jag gå klädd. Helt i vitt, från topp till tå. Monokromt helt enkelt. Det känns som att det enda jag har på mig på vintern är svart så nu hade jag tänkt bryta av det snart och ha på mig ljusa färger. Vilket i sig kommer vara rätt så svårt eftersom att jag hyser en sådan stor kärlek för alla mörka färger. Men det ska jag försöka ändra på nu.
Tillbaka till det vita. Jag har ju inte berättat för er vilket kap jag gjorde för någon vecka sedan. Mitt under julrean så hittar jag en Maison Martin Margiela for H&M jacka för 400 kronor!! Jag trodde jag skulle svimma. Sånt händer bara inte. Den kostade 2500:- från början. Jag slog till på direkten och nu hänger den prydligt här hemma och väntar spänt på att bli använd. Hursomhelst så är den kritvit. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
Vitt är fräscht, vitt är nytt, vitt är snyggt.
(Kritvita Dr Martens boot 1450. Helt sjukt fina)
(En tjej som har på sig MMM-jackan)
(Overkligt)
(Nike Air Force 1. Som jag visade i sneakers inlägget)
(Ray Ban 2140 white/transparent Frame Green Lens 3N sunglasses)
I morse läste jag på Vogue UKs hemsida att John Galliano är tillbaka i modevärlden och har fått ett temporärt jobb hos Oscar De la Renta (dominikansk-amerikansk designer. Känd för att bl.a. använda starka färger och för hans underbara brudklänningar). Som ni kanske har hört så jobbade Galliano som chefdesigner på Dior för ett tag sedan. Från 1996-2011. Men han fick sparken efter att ha gjort ett antisemitiskt uttalande på ett cafe i Paris. Han har sedan dess hållit sig undangömd men det verkar som att han är på väg tillbaka nu. Jag tycker personligen att det är fantastiska nyheter. Givetvis så var det oerhört fel av honom att göra det han gjorde. Det har även varit en rättergång och han var tvungen att betala böter osv.. Men vi kan ändå inte bortse från det faktum att denna engelsman är ett geni när det kommer till kläder och framför allt haute couture (det han gör bäst). Han är påhittig, framåt och fruktansvärt duktig. Dessutom så är han känd för att ha varit den som "återuppfunnit Dior". Jag tror att vi kommer få se stående ovasioner av honom i framtiden. Så som vi har kunnat göra de senaste åren.
(Dominikanska modeskaparen Oscar De la Renta till vänster och John Galliano till höger)
(John Galliano for Christian Dior. Tidningsklänningen bar Sarah Jessica Parker i Sex and The City)
(Han designade även Kate Moss vackra brudklänning. Jag ÄLSKAR den)
(John Galliano for Christian Dior. Haute couture show f/w 2009)
(John Galliano for Christian Dior. Haute couture s/s 2009 )
Just nu håller jag på att plugga svensk modehistoria. Så fruktansvärt intressant faktiskt. Chanels historia eller Yves Saint Laurents (Saint Laurent Paris, numera) historia känns så långt borta. Men när jag läser om Augusta Lundin, Katja of Sweden och Johannes Palmgren så känns det som att jag har en sorts nära relation till dem. Nästan som att de vore mina vänner. Det kanske beror på att jag lever i Sverige och att jag faktiskt kan gå till Brunkebergstorg 20 där Augusta hade sin lilla verksamhet och titta (fast idag så är det bara en tråkbrun där). Hursomhelst så tycker jag att det är riktigt intressant och försöker läsa så mycket jag bara kan.
Jag lär mig så mycket nytt också. Saker som jag inte visste om. Jag kan hyfsat mycket om de stora svenska märkerna idag men fråga mig någonting komplicerat och invecklat om Gul & Blå så är jag fast. Det försöker jag i alla fall ändra på nu. Förr så var jag bara intresserad av de stora märkernas historia (mest franska och italienska) men nu har jag insett att även svenska märken har en del att erbjuda och jag är så glad att jag har upptäckt det. Vi människor har en tendens att alltid kolla på vad andra har för bra saker innan vi ens lägger märke till att vi har det minst lika bra.
("Mode bibeln. Den svenska. 1867-nu - Karina Ericsson Wärn" En av böckerna som jag läser. Väldigt lärorikt! Bibeln är ett oerhört passande namn. Är fullkomligt kär i den här boken.)
Top Model Sverige börjar igen den 21 januari på TV3. Jag har dock en känsla av att inte så många kommer titta på denna säsong. Den största anledningen är väl mer eller mindre att de flesta menar att det inte alls är lika bra som Top Model US eller Australia. Jag där emot, är faktiskt ganska positiv till programmet. Såklart, att det aldrig kommer bli en lika stor succé som i USA eller Australien. Sverige är ett mycket mindre land och har inte tillgång till allt det som krävs för att göra ett toppenprogram. Man måste helt enkelt inse att det finns begräsningar. Men jag tycker ändå att det ínte var så dåligt. Visst så kan jag medge att det ibland kunde kännas uppgjort och onaturligt men vilket program av den sorten gör inte det?
Det spännande dock med Top Model men även med andra program som Project Runway till exempel, är inte själva tävlingen i sig utan deltagarna. Med andra ord, modellerna som ställer upp. Det är intressant att se vem som har potential och vem som skulle kunna lyckas senare när programmet är slut. För även de modellerna som inte vinner, men som ändå har stor potential, kommer ju självklart bli anlitade av agenturer. Jag skulle nästan vilja påstå att det bästa vore att vara med i programmet, visa vad man går för och sedan åka ut. För på så sätt så har man visat upp sig för omvärlden, klargjort vad man kan och är sedan helt öppen för att bli castad från vilken agentur som helst. Istället för att vinna tävlingen, bli stämplad som Top Model vinnare och vara fast med ett Elite Models kontrakt (har för mig att det var den agenturen).
Det här året så kommer modellen Caroline Winberg, istället för Izabella Scorupco, att ta på sig rollen som en av programledarna tillsammans med kära Jonas. Jag ser verkligen fram emot det. Speciellt med Caroline som programledare. Hon är riktigt duktig och jag tror att hon kommer göra bra ifrån sig (Hon ledde även Elle-galan i förrgår med två andra tjejer)
(från TV3s hemsida. Vackraste Caroline Winberg med Johans Hallberg)
Det känns som att vart jag än går eller tittar så ser jag transparenta väskor. Det har hållit på ett bra tag nu, sedan sommaren 2012 då modet kring detta föddes, men det känns som att det fortfarande lever vidare. Det är det som är det roliga med trender: man kan inte undgå att lägga märka till dem. Hursomhelst, så tycker jag faktiskt att det är riktigt häftigt. Väldigt annorlunda och om jag får säga det själv, genialiskt. Emellertid så är jag ganska arg på mig själv att jag inte kom på det själv. För om man tänker efter, så kan det inte bli mer banalt och vardagligt än vanligt transparent plast. Så varför blir det då så ballt? Jo, därför att less is more. När man har kommit till en viss punkt då man har gjort allt, kommit på allt. Den mest komplicerade accessoaren efter den andra. Då blir det plötsligt väldigt intressant att komma och bryta den trenden med någonting enkelt. Men det som händer då är att det blir så enkelt så det blir komplicerat. Just därför att man har tänkt så länge och så mycket att man har gått tillbaka till ruta ett. Där allt startade. I det här sammanhanget så är det plasten.
Problemet som kan upstå, om man nu ska vara kritisk, med dessa väskor är att det faktiskt går att se igenom. Så man måste börja tänka på vad man ska ha i den. Samtidigt kan det man har i bli en cool detalj. Om man har en snygg plånbok eller något fint läppstift i väskan så kan det bli som vilken accessoar som helst.
Plast har ju även länge stått för någonting oäkta och fejk men jag kan också tänka mig att många är rädda för att någonting de äger ska se plastigt ut. Så därför tycker jag att det är extra häftigt med att skapa någonting helt i plast så man inte behöver ha det problemet.
"Women's clothing is about fashion, men's clothing is about style" - (Tagen från min Instagram. Hittad på Oscarjacobson.se.)
Jag har tänkt på det ett tag och kommit fram till att det mycket väl stämmer. Vi tjejer koncentrerar oss alldeles för mycket på mode och trender så att vi tillslut glömmer bort det allra viktigaste. Det som egentligen betyder något. Nämligen stilen. Det är den som definerar vem vi är och vad vi tycker om, det står jag fast vid.
Jag hatar förövrigt människor som följer slaviskt och blint modet. Jag gillar mode, jovisst, men jag skulle aldrig ha på mig något gräsligt bara därför att det är "inne" just nu. Jag anser att modet finns till för inspirera och ge idéer men inte mer än så. Ifall man hittar något riktigt ballt och snyggt i t.ex. H&M senaste kollektion så ska man ju utan tvekan köpa det. Men bara om man tycker så själv och att det inte är något man bara har läst i senaste ELLE. Det är väldigt viktigt att hela tiden vara medveten om sin stil och kunna se skillnad på vad man tycker är snyggt och fult. Bara därför att en modeassistent på Vogue UK tycker att Givenchy stövlarna* är råballa så behöver det inte betyda att du också måste göra det. Det är en smakfråga. Gillar man stövlarna eller avskyr man dem? Svårare än så är det inte. Och om du gillar dem så är det så det bara ett plus för dig.
Det här är en av anledningarna till att jag är helt störtförälskad i killkläder. Fast det ska jag inte utveckla nu.
Jag ska heller inte gå in allt för mycket på mina tankar kring mode och stil. Men oroa er inte, det kommer mer.
Men låt oss i vilket fall som helst inte glömma vad Coco brukade säga :"La mode se démode, le style jamais"
("Modet kommer och går. Stilen består")
*(Givenchy stövlarna i svart läder. Sofi Fahrman hade bl.a. på sig dem i ett avsnitt av Project Runway Sverige.)
Nu har jag, som de flesta andra tjejer i detta blågula och avlånga land, startat en blogg. Jag har tagit steget och bestämt mig för att "blotta mig" själv framför er alla. Och om jag får säga det själv, så känns det faktiskt ganska okej. Jag är, som sagt, en bloggoskuld. Givetvis så läser jag ett flertal olika bloggar men jag har aldrig haft en själv. Jag har tänkt på det, absolut, men jag har aldrig riktigt lyckats ta det där steget. Nja, steg och steg. Det är ju mer ett mus-klick. Nu sitter jag här i alla fall och skriver mitt första inlägg med lite lätt darrande fingrar. Varför,vet jag inte. Kan det bero på att jag är rädd? Möjligtvis. Nervös? Jätte. Det här kan ju antingen bli en succé eller bara en stor flopp. Jag hoppas på det första alternativet såklart. För det låter ju faktiskt ganska härligt att tjäna lika mycket pengar som Blondinbella eller Kenza gör varje månad. Jag säger inte att jag kommer göra det men man får väl alltid drömma, eller hur?
Hursomhelst, så är det här alltså en blogg som kommer handla om väldigt ytliga grejer. Jag vill inte dela med mig av mitt privatliv därför att jag först och främst inte tycker att folk som inte känner mig har någonting med det att göra. Sedan, om jag ska vara riktigt ärlig, så anser jag att mitt liv inte är tillräckligt intressant för att lägga ner en blogg på. Ni som känner mig må tycka annorlunda men så ser jag på saken. Men kära läsare, misstro mig inte när jag säger ordet "ytligt". Med det menar jag att jag ska skriva om ett av mina största intressen, vilket jag kan tycka räknas som ytligt, men göra det väldigt personligt och väldigt "mig". Men nu till den stora frågan. Vad är då ett av mina största intressen? Ja, inget mindre än kläder, skor, väskor, produkter, smink, stilar, mode, trender, modehistoria, modeller, fotografi, designer etc.. Ni kanske tycker att det låter hemskt ointressant och är väldigt trötta på modebloggare i största allmänhet. Det kan jag delvis förstå därför att jag håller med er på den punkten. Men ni glömde ju faktiskt något oerhört viktigt när ni nyss dömde mig: jag är inte som alla andra.
Jag är ett asfaltbarn på 182 cm som gillar skor.
Välkommen till min värld, där allt som är annorlunda är vackert och allt som är vanligt är fruktansvärt tråkigt.
